Livet har faktiskt visat sig från sina bästa sidor här nu ett tag, har känt mig riktigt tillfreds men så...dyker det upp nåt fragment ur det förflutna och jag bara ramlar ner, ramlar fortare och fortare, känner hur mina händer skrapar mot bergväggen men jag får inget tag...bara fortsätter falla. Tills slut landar jag, helt slut på backen men såriga händer och själ...tänker att INTE igen! Orkar inte mera! Fast den här gången var förlåtelsen nära och idag känns det faktiskt ovanligt bra, har verkligen tänkt på att inte vara så hård mot mig själv idag, har låtit mig vila i det hela. Nöjd över mig själv att jag hantera fallet så bra trots allt.

Nu väntar jag på att mina älsklingar ska komma hemoch jag ska krama om dem och säga att jag älskat dem!

Känner att jag är på gång! Nu är jag less på att må dåligt och ifrågasättandet av allt jag göra. Vem har besämt att jag måste oroa mig, ha ångest och grubbla? Ingen, bara jag själv och alltså bestämmer jag själv över vad jag ska göra, tänka och säga.

Metoden för att komma till rätta med mina problem heter UTMANA! Att varje dag utmana en smula för att stärka mig själv! Göra nåt som jag "trodde" att jag inte vågade, ringa det där samtalet, prata med en främmande person, le mot någon okänd, våga ställa frågor, sträcka på mig, träna med uppblåst mage...ja allt egentligen. Vad kan hända? Svar: Typ ingenting!

Det är någonting med hösten

den klara, kalla luften

känlsan av att allt ordnar sig

en filt, en kram, det löser sig

jag mår bra just nu...

Du är din största fiende

Äter, gnager och trasar sönder din fina själ

Precis som tidigare, spelar du ett högt spel

Var ska detta sluta?

Sök hjälp!

Hade en verkligt låg dag igår. Kände bara att jag ville fly bort. Typ semester à la Sex in the city. Vara singel igen och hemska tanke utan barn...!

Självklart vill jag inte vara utan min älskade son, han är det bästa vi har! Men jag saknade mitt gamla liv. Att slippa tänka på någon annan, bara vara jag. Fick naturligtvis skuldkänslor sen när jag tänkt så. Varför egentligen? Är det så konstigt att man kan ha såna tankar? Många mammor har det säkert men ytterst få pratar om dem. Livet skulle nog vara lite lättare om vi sa vad vi tänkte och kände egentligen istället för att hålla uppe den fina fasaden. Min fasad är lite sprucken här och där men det står jag för!

Vet inte riktigt hur jag mår? Utåt sett och om du frågar mig så säger jag nog att jag mår bra men tror inte att det stämmer riktigt. Känner att jag inte har tid att sörja och tänka på Z. Känner bara att H tar all min vakna tid och sen försöker jag nog bara förtränga känns det som. Är tyvärr medveten om att det säkert kommer att "blossa upp" mera när jag väl lugnar ner mig för just nu känns det som att jag bara ångar på! Har saker att göra hela tiden. Jag gör vad som krävs för att överleva! Och detta är tydligen min strategi just nu då.

Ser i alla fall fram emot sommaren och allt som den har att erbjuda:)

Visst känns det otroligt tomt efter min lille skruttvovve men livet fortsätter ju ändå...Är glad att jag har ett barn nu att ta hand om på dagarna för det tar all min tid så tankeverksamheten hinner inte komma igång, tacksam över det!

Mer sorg kommer säkert sen men just nu tar jag bara en dag i taget och det räcker för nu.

Längtar tills i helgen då vänner kommer att förgylla min tid!

Jag saknar dig så mycket, det gör så ont! Önskar att jag fick gosa in mig i  din mjuka, varma päls, känna din lukt...Jag älskar dig min bästa lilla vän!

Vi har varit tillsammans så länge så nu känns det så konstigt att du är borta. Jag försöker tänka att du har det bra och att du inte lider mera, men det är svårt ändå...

Hoppas att den värsta sorgen går över snart och att du blir ett ljust minne att bevara. Det hjälper att prata med dig när det är som värst och jag känner att du lyssnar, sen blir det bättre.

Sköt om dig min kära! Mammi älskar dig!