Livet har faktiskt visat sig från sina bästa sidor här nu ett tag, har känt mig riktigt tillfreds men så...dyker det upp nåt fragment ur det förflutna och jag bara ramlar ner, ramlar fortare och fortare, känner hur mina händer skrapar mot bergväggen men jag får inget tag...bara fortsätter falla. Tills slut landar jag, helt slut på backen men såriga händer och själ...tänker att INTE igen! Orkar inte mera! Fast den här gången var förlåtelsen nära och idag känns det faktiskt ovanligt bra, har verkligen tänkt på att inte vara så hård mot mig själv idag, har låtit mig vila i det hela. Nöjd över mig själv att jag hantera fallet så bra trots allt.

Nu väntar jag på att mina älsklingar ska komma hemoch jag ska krama om dem och säga att jag älskat dem!